25.3.17

UTSEENDEFIXERING





Igår pratade jag på Snapchat och skrev på Instagram om något jag stött på i sociala medier som fått mitt hår att resa sig. Jag har ofta hört att människor talar illa om sitt utseende och jag tror att ett sådant här "självförakt" säkert i mångas ögon ses som en dygd, "Vaatimattomuus kaunistaa" så att säga. Vid första anblick kan det ju faktiskt kännas som att en människa är på något vis mer äkta om hen talar och pekar ut sina "fel", för det känns ju som något alla på sätt eller annat kan relatera till. Mycket mindre acceptabelt är det ju att stå och säga hur nöjd man är med sitt utseende, helt sjukt när man tänker på det! Det jag personligen känner när människor talar illa om sitt utseende är att de ju samtidigt mycket väl kan få någon annan att känna sig sämre eller mindre nöjd med sitt eget utseende. 

Om jag berättar att jag avskyr min dubbelhaka, mina rynkor, mina lår eller vad det nu kan vara, så finns det säkert många som upplever att de har en ännu större dubbelhaka, flera rynkor eller tjockare lår. Vi jämför oss själva med varandra hela tiden och därför handlar öppen kritik mot den egna kroppen ingalunda bara om dig själv. Det här med att ständigt jämföra sig med andra är också ett stort problem, och något jag tror att man mår bra av att ta avstånd till. Beundra får man, men inte avundas. Det här är mycket stora frågor som blir allt mer synliga via sociala medier, eftersom mycket av innehållet är extremt utseendefokuserat. 

Min förhoppning är att vi tänkande och unika individer tar avstånd från att koncentrera oss så mycket på utseende och fokuserar på värden som är viktiga. Jag tycker också att det är jätte viktigt att uppmärksamma att man genom att låta bli att acceptera sig själv kan uppfattas kritisera andra med liknande kroppar/utseende. Varje steg du tar mot att älska dig själv som du är, gör dig garanterat mer lycklig än det du kan göra för att förändra dig själv.

Jag har aldrig tagit ställning till hur pojkarnas hår skall se ut, håret växer och ingendera vill att det skall klippas. Det är så enkelt.  Jag är bara så jävla stolt över att pojkarna inte tycks bry sig ett skit när folk undrar och ifrågasätter både deras kön och hårlängd. Mina fina barn. Jag hoppas så innerligt att deras orubbade självkänsla håller i sig länge till.

21.3.17

BUZZ CUT


Jag rakade av största delen av håret. Nu väntar jag på att min egen rotfärg växer fram, så att jag blir av med också resten av det blonderade håret. Det här var den ultimata lösningen. 

Mitt problem var alltså att trots att eko-blonderingen nog fungerade och jag fortfarande varmt rekommenderar  metoden (för dig som vill ha en ljusbeige varm blond nyans), så kunde jag inte leva med färgen. Skall jag ha ljust hår så skall det vara vitt. En vit blond färg får man i håret i sin tur endast genom att först ta bort allt pigment från det egna håret och sedan blondera det. Jag vet inte om jag ens behöver säga vad detta gör åt håret, men kort sagt så finns det nog inte mycket liv kvar efter den behandlingen. Det slutar ju heller inte där, utan för att uppehålla det vita och motverka det gula så är du tvungen att dränka håret i silverprodukter varje gång du tvättar det. Den här ruljansen har jag levt med helt för länge. Jag vill vara nöjd med min färg utan att det kräver allt det ovanstående.

Nu är alltså planen den att jag låter min egen färg växa ut och låter den vara som den är. Jag har redan tidigare tagit in naturprodukter i hårvården, men använt en del syntetiska vid sidan av dessa. Jag kommer att använda endast naturprodukter vid vården av håret framöver och tänker lite storartat att det här är en ny början för mig och mitt hår. Ni får säkert i framtiden läsa om detta spännande äventyr medan det framskrider.

12.3.17

TAVASTEHUS MED BARN EN SÖNDAG


Tiirinkosken tehdas, Hämeenlinna, Tavastehus

Tiirinkosken tehdas, Hämeenlinna, Tavastehus

Tiirinkosken tehdas, Hämeenlinna, Tavastehus

Tiirinkosken tehdas, Hämeenlinna, Tavastehus

Tiirinkosken tehdas, Hämeenlinna, Tavastehus

Tiirinkosken tehdas, Hämeenlinna, Tavastehus

Aulanko, Hämeenlinna, Tavastehus


Metsänkylän navetta, Kahvila Leivintupa

Metsänkylän navetta, Hämeenlinna, Tavastehus, Alpacka

Metsänkylän navetta, Hämeenlinna, Tavastehus, Alpacka


Metsänkylän navetta, Hämeenlinna, Tavastehus, Mocca

Hämeenlinna, Tavastehus



Vi har gjort söndagsutflykter till Borgå ett antal gånger så denna gång ville vi prova på något annat. En timmes väg är okej då det handlar om en dagsutflykt med våra barn. Båda vägarna grälade pojkarna nonstop, i något skede var båda nakna i baksätet o.s.v. Nåh men, sånt är det.

Först körde vi till Tiirinkosken Tehdas där det finns djur och maskiner som underhåller barnen och en söt inredningsaffär med café. Vi blev dock inte på kaffe där denna gång utan fortsatte till Kahvila Leivintupa som ligger invid Metsänkylän Navetta. I Leivintupa åt vi pannkakor och så gick vi omkring på området och pajade katter, hundar, alpackor och åsnor. Metsänkylän navetta är alltså ett ställe där man kan fynda allt mellan himmel och jord, som man kan tänkas behöva då man fixar upp gamla hus. En liten glimt av det fina friluftsområdena vid Aulanko hann vi också se på hemvägen, men vi hann inte utforska området närmare, så det får vi ta en annan gång.

Tummarna upp för Tavastehus med barn en söndag!


10.3.17

TVÅ ÅR EFTER DIAGNOS



För tre och ett halvt år sedan började min äldre son, som redan är sex år på dagis. Ganska fort började också utredningarna, eftersom det var tydligt att min son inte var som de flesta jämnåriga. För tre och ett halv år sedan började jag också skriva på min gradu, och det var under dessa tider min mage började krångla riktigt ordentligt. Jag sprang i ett och ett halvt års tid förgäves hos läkare, tills jag för två år sedan fick diagnos och medicinering. 

Efter den tre månader långa läkemedelskuren har jag mått bra. Nu på hösten kom stressen (som jag också led av för tre och ett halvt år sedan) tillbaka i och med sonens förskoleärenden. Jag var i flera månaders tid helt slut. Jag har lärt mig att hålla huvudet kallt, men kroppen är svårare att kontrollera. Min sjukdom bröt ut. 

Jag trodde först att jag bara ätit något opassligt eller fått en magsjuka, men efter att jag inte ätit just någonting på en vecka, hade huvudvärk hela tiden, magbesvär och led av en oerhörd trötthet förstod jag att det var dags att ta till pillerburken igen. 

Jag kan inte begripa hur jag kunnat leva med den aktiva sjukdomen, sköta om barnen och skriva gradun  i ett och ett halvt år innan jag fick hjälp. Nu var jag nämligen färdig att sluta leva efter en vecka. Sjukdomen drog ner hela min livslust, alla krafter var borta. Nu då jag redan diagnosticerats så var det bara att ringa läkaren och få recept. Medicinerna är mycket effektiva och underlättar tillvaron genast. Nu skall jag igen käka piller i ett par månader och se hur det ser ut efter det.

Som ni märker är jag övertygad om att min sjukdom är psykosomatisk. Jag är en stressare och det här är resultatet. 

Om jag hade råd skulle jag besöka Antioksidantkliniken, eftersom jag ogärna proppar i mig gifter för resten av mitt liv. Det skulle vara intressant att utreda hur man kunde förebygga återfall i framtiden. Jag är ganska säker på att kost, naturpreparat och stresshantering kunde hålla sjukdomen i viloläge. Min sjukdom förekommer (vad man vet) inte i U-länder.